Så jag drog till CityAkuten vid halv tio, jag skulle vara där 10.  En snäll sjuksköterska visade mig mitt skåp där jag kunde lägga mina kläder, och visade mig min ”klänning” och ”mössa”, måste ha varit assnygg med allt det på mig… NOT! Jag fick lägga mig på en brits, fick ett täcke och sen lite alvedon och infektionshämmare eller nått. Sen låg jag där, länge, alldeles för länge. Som tur så fick jag fippla med telefonen iaf, så jag hade mess-maraton med att gäng kompisar och Martin Efter 1,5 timme kommer narkosläkare för att sätta en infart i armen, men då vart jag skraj, ingen hade sagt att jag skulle sövas?! Men narkosläkaren sa att det var fall i fall, om det var mycket som skulle donas med, eller om jag behövde lugnande. Men jag sa att jag helst ville vara vaken. De hade nämligen rullat in en annan på rummet (låg i ett rum som de hade delat av med tyghängen, kanske 6 platser?), iaf de hade då rullat in denna äldre herre (lät det som), som hade varit sövd. Jag visste inte vad han hade blivit opererad för, men hjälp vad han lät. Han ojade sig och lät förvirrad och rädd. Då blev jag med rädd, jag ville bara kliva upp ur sängen och ta mina grejer och gå! Så jag ville absolut INTE bli sövd.
Sen dröjde det säkert 1 timme till innan min läkare kom för att lägga bedövning. Jag är inte speciellt rädd för sprutor, men när jag såg den som skulle in i knäet och bedöva… Jag tittade åt ett annat håll. Och jekla vad ont det gjorde när han bedövade! Hela knäet vart som en ballong. Sen fick jag vänta… igen…. Efter kanske 20-30 minuter kom narkosläkaren och bad mig följa med in till op-rummet. Kallt som attan. Detta var då min första op nånsin så jag kände mig ganska skakig och rädd. Men jag fick hoppa upp på britsen, narkosläkare kollade blodtryck och jag fick en sån liten klips på fingret, den mäter säkert något. Sen kom två andra sjuksyrror in, den ena började direkt att klä in mig, tvätta benet och greja, känns som det var många lager med skyddsgrejer. Sen kom min läkare in och började skojja om uttrycket ”stendöd”, antingen är man ju död, eller inte. Kändes lite weird att han snackade om död när jag låg där, haha! Men på nått vänster kunde jag slappna av ändå.

Så började han. Två snitt, in med kamera. Snittet kändes lite, men det gick så snabbt att jag knappt han reagera. Jag fick hela tiden se på skärmen, konstigt, men häftigt! Inget gjorde ont, men det kändes konstigt liksom. Först kollade han menisken, och jepp, det var en bit som hade gått av. Så den tog de bort, sen var det någon passage som var trång, som han öppnade upp. Jag vet inte riktigt vad det var. Sen kollade han korsbandet, och tyvärr var det av. Antagligen var det de jag gjorde nu i Åre senast som då gjorde att jag skadade menisken och hade haft för jekla ont. Han visade hur brett korsbandet var, och nu var det en ärr-bildning men det räckte inte för att hålla ihop det hela.  Sen var op:n klar. Jag fick bandage och de tog bort infarten ur armen, jag fick klä på mig mina kläder och fick en macka, kaffe och en bit choklad (som var fyllt med marmelad eller nått sånt, jag var ju så jekla hungrig, så hade de förstört chokladen…) Så blir det när man fastar.

Jag fick sitta där i kanske 30 minuter innan min doktor kom igen. Resultatet av det hela blir två månader rehab med sjukgymnast/naprapat (det var en tjej där som presenterade sig som jag kunde gå till om jag ville, nackdelen är att hon håller till i Globen, men det får välle lösa sig). Efter två månader ska jag ringa och boka återbesök, men denna gång blir det ett möte innan op igen. Läkaren ska ta en sena från bakisdan av låret och sen fästa det i knäet. Men då hoppas jag på sövning, haha!

Få se detta som en början till träning och viktnedgång igen, och bara hoppas på att det blir bättre! Det är 6 månaders rehab efter andra knäoperationen, få se om jag vågar mig ut i backen till nästa säsong!

Spännande torsdag.